vintertessan

Freddan skällde lite på mig igår för att jag var så dålig på att blogga... När jag sade att jag saknade inspiration så föreslog han att jag skulle blogga om sambolivet. Och han har rätt i att det finns mycket att skriva om eftersom allt är annorlunda mot för vad det var förut.

Jag får lagad mat nästan varje dag. Varje om jag skulle önska... Köket används äntligen! Det luktar mat när man öppnar dörren, kylen innehåller mer än några burkar gammal tonfisk och middagen räcker till lunch dagen efter!  Jag får också önska vad jag vill ha och så lagar han det. Lyx! Det man skulle kunna tycka är negativt är det faktum att det alltid (verkligen alltid) finns disk att ta hand om. För att inte tala om soporna... Under livet innan kunde jag minimera all disk och alla sopor. MEN om jag får mat så klagar jag inte! Och nu ringde han precis och frågade om jag ville ha något när han ändå går och handlar till middagen.

Igår var det i och för sig jag som lagade maten. Eller, lagade och lagade... I vilket fall som helst var det första gången sedan vi träffades som jag stod för det som åts. Vi hade picknick i parken och middagen bestod av grillad kyckling (väl benad och fint skuren), gurka-vattenmelon-fetaost-sallad (väl skalad (gurkan) och fint skuren) och rosévin. Brakmiddag med andra ord!

Jag behöver inte koka kaffe. Han är kaffebryggaren i hushållet. Och gott blir det!

Jag får stå ut med en hel del fotboll nu när det är VM.  Mitt fotbollsintresse går nog inte ens att mäta på en 10-gradig skala. Om vi drar upp skalan till 100 så kanske intressestapeln skulle kunna skymtas. Nåja, vi har en deal som jag kan tycka är rättvis: han får se vilka matcher han vill bara jag får en stor godispåse så att jag har något att roa mig med. Kanske ska man också börja betta på matcherna för att få dem lite mer intressanta? Om mitt lag vinner får jag (förutom godispåsen) en glass...? Tål att tänkas på!

Han lagar saker. Inte bara mat utan även sådant som gått sönder. Duschslangen, kranmunstycket vid diskhon, datorn... Allt sådant som för mig är obegripligt.

Det finns alltid en plan! Jag är planerad och strukturerad men han har alltid koll på allt! Om vi ska någonstans vet han innan vad man kan göra, när och var. Gillar!

Med andra ord är livet efter ett liv av total lyx! Visst finns det saker som jag tar hand om... Att vika tvätt  till exempel... Han får hålla sig till att para ihop strumpor för jag vill ha det på mitt sätt och strumpor kan man ju inte para ihop på så många olika sätt. Det är också jag som packar ner våra saker i resväskan. Då återkommer vi till det här med vikandet... För att skjortor ska få plats, och framförallt kunna användas på resmålet, måste vikningen fungera. Disken. Om jag får mat tar jag med nöja hand om disken.

Jag har enormt tålamod på jobbet men i privatlivet kan jag bli så ofantligt frustrerad. Förra veckan var vi på café och skulle äta tacobuffé. Jag var hungrig och redo att äta... När jag kommer fram till buffébordet finns ingen köttfärs. What!? Och ingen personal så långt ögat nådde. Vi väntade och väntade... Frustrationen kom krypande och det irriterande suckandet inleddes. Jag traskade fram och tillbaka. Det tog flera minuter och rök började välla ut ur öronen. Pite kom fram, lade handen på min arm och sa att det är tur att vi har långt tålamod. Jag fattade piken och tog tre djupa. Snart fick jag mat och allt var lugnt igen. Uppstyrd!

Mitt motto är: fort och bra det är så det ska va!

Tyvärr lever inte alla efter detta. Mormor säger alltid: fort och illa kan ingen gilla!

Man skulle kunna säga att vi är oense i frågan.