Tungviktare
Hahaaa! Det gick att få ner allt - till och med skorna! Bara de inte väger skrället...
4,5 timmar till uppstigning och jag är inte det minsta trött.
Nu bär det av norrut
Jag har tvättat och ska strax packa. Nu är det så att jag flyger med Norwegian och vid bokningstillfället tänkte jag att jag inte behövde boka bagage. Naturligtvis skulle jag klara mig med endast handbagage som max får väga 10 kilo. Jag ska ju bara vara borta en vecka... Att jag aldrig lär mig!
Ser detta ut att få plats i handbagaget? Jag skulle dessutom vilja ta med mig ytterligate två par skor, alltså fyra par totalt...
Det som göms i snö...
Mitt i allt rensande, längst bak gömt i en hög med plagg som rasat ner på golvet, hittade jag något som jag letat väldigt länge. Detta var egentligen menat som en present men på något sätt fösvann de innan jag hann ge dem till personen i fråga. De måste legat där sedan innan jul... Ja, men eftersom det är som det är får jag använda dem själv och det är inte fy skam!
75 minuter yogaaaahhh
Idag var dagen då jag åter skaffade mig ett gymkort. Tidigare har jag haft träningskort men förra våren insåg jag att det inte var värt att betala hundratals kronor för ett kort som fick komma ut på vädring ett par gånger per år. Jag var fast besluten om att sköta träningen på egen hand och löpning var det jag hade i åtanke. Under ett par år har jag löptränat flitigt och det resulterade i Stockholm maraton 2008. Efter den nästan outhärdliga ansträngningen (som jag dock klarade) tappade jag all löplust. Jag vet faktiskt inte varför men så var det och därför gick det där med att sköta träningen på egen hand helt åt skogen!
Förra veckan fick jag ett mail från Micke med ett förmånligt erbjudande på ett gym här i stan. Först tänkte jag på det tidigare outnyttjade kortet och deletade mailet men någonstans i mitt undermedvetna har detta behandlats och imorse tog jag beslutet: Det blir ett nytt kort! Efter sol och bad så åkte vi till gymet och ordnade med alla papper. Micke, som är instruktör, pratade glatt med personalen och blev på något sätt övertalad att köra ett yogapass. Jag har alltid sagt att yoga inte är för mig just eftersom jag är bland det ovigaste i världshistorien. Men idag blev jag överrumplad och kunde inte slingra mig ur det...
Jag försökte med: Alltså, jag har ju inga träningskläder... Och vips stod receptionisten med ett set utlåningskläder i handen. Eftersom det är otroligt fint väder var det inte så många där men alla (tre) tittade bedjande på mig och jag hade inga egentliga ursäkter så vi bytte om och gick in i salen.
Ovig - ovigare - Theres!
Herregud vad jobbigt det var. Man ska vara ganska "bendy" och nu är det bevisat att jag inte kan stå med raka ben och nudda golvet, jag kan inte hålla balansen och jag är totalt yoga-oduglig. Micke, däremot, var en strålande instruktör och han berömde mig efter passet... Jag fattar ju att han överdriver, rent av ljuger, men det var pedagogiskt smart för nu kommer jag att gå på fler av hans pass.
Just nu ser jag fram emot en höst i gymet!
Vad vore livet utan goda vänner?
Vi var bjudna till Katja och Ville på middag och drinkar. Ville är världens bästa drinkmästare - hans strawberry margaritas är superba för att inte tala om the raspberry ones...
Det blev mat, drinkar, öl, mängder av prat och fåniga kort!
Kulan - eller globen?
Pollen
Jag är vansinnigt allergisk mot gräs så från slutet av juni och framåt är min värsta period. Ögonen kliar och ser svullna ut, näsan rinner och medicinen gör mig trött. Att ha något som kliar och inte få klia är i klass med tortyr. Helst skulle jag sitta och gnugga mig i ögonen dagen lång men då blir de illröda och linserna hoppar ut. Ibland är det dock värt det.
Till alla skeptiker
Det är allmänt känt att matlagning inte är det som ligger högst upp på min att-göra-lista. Därmed är det inte sagt att jag inte kan... Så till alla er skeptiker där ute: här kommer bildbevisen. 
Ja, ja, ok, det var inte det mest avancerade man kan tänka sig... Men tillagningen av denna rätt innehöll moment som stekning och kryddning... Två mycket svåra moment!
Reklamationsrätt? Annan rätt?
För ett tag sedan nämnde jag att TVn har fått för sig att ge upp... Då fanns ett lila streck, sedan kom ett grönt streck, och nu har ytterligare ett grönt streck dykt upp. Jag hade planer på att ignorera problemet och leva i en randig TV-värld men nu vet jag inte om jag är så sugen på det längre.
Desperat har jag letat garantin men den hade lagt sig på ett mycket bra gömställe. Idag fick jag nog och bestämde mig för att strukturera om all förvaring. Ni som varit hemma hos mig vet att jag har en liten, vad ska man kalla det...hutch(?) vid fotändan av sängen. Där finns mängder av skrot som kan "vara bra att ha kvar".
Rensar-Tessan slet ut allt och kastade skoningslöst prylar och papper i soporna! Stunden till ära hade jag köpt nya förvaringslådor: en sladdlåda, en diverselåda och en viktiga-papper-till-elektriska-saker-låda (typ garantier och manualer). Nu ni, nu kan inget hamna på fel ställe!
Vart var jag? Just det, garantin till TVn... Ihopknölad i en liten påse tillsammans med andra (oviktiga) kvitton hittade jag den. Hur tänkte jag när jag lade den där? 
Men för att göra allt lite tråkigare så hade garantin gått ut - för ett år sedan. Hur är det då med reklamationsrätt? Efter lite googlande insåg jag att det inte fanns någon hjälp att få. Imorgon ringer jag butiken bara för att fråga om det finns något alls att göra.
Nu är det ju så att jag har hittat en ny TV som jag skulle kunna tänka mig. Inte så fasligt dyr och det är hemleverans. Hellre skulle jag väl göra något annat för pengarna, men vad gör man? Då kommer jag också att behöva en ny TV-möbel... Ahh, shopping på IKEA! Hehe...
Stockholm i mitt hjärta
Jag älskar att bo i Stockholm! Det finns liv och rörelse om man önskar eller lugn och ro om man hellre vill ha det, det finns i princip allt - förutom familjen (men vem har sagt att världen är perfekt?).
Idag har jag legat och solat på Fredhällsklipporna. Tänk att kunna sola och bada mitt i stan! Helt underbart! Vi fick vara i fred så när som på turistbåtarna som åkte förbi med jämna mellanrum. Vi fastnade antagligen på ett femtiotal kinesiska turistbilder - så nu vet jag hur djuren på zoo känner sig...
Att doppa sig var nödvändigt för att inte få solsting. Vattnet var rätt kallt, kanske 18-19 grader men det var ändå badmöjligt, eller rättare sagt; doppvänligt. Onda Micke såg till att jag badade fler gånger än vad jag själv hade önskat.
Våra ansträngningar med datorn har visst gett goda resultat. Det enda som inte fungerade var hans web-cam. Vem behöver ett datasnille? Hehe!
Snillen spekulerar
Datorn hade lagt av och han hade ägnat hela dagen åt att försöka få den att fungera. Det gick inte alltför bra... Han hade talat med support men de kunde inte hjälpa honom. När jag pratade med min granne, Micke - the drama queen, höll han på att säkerhetskopiera allt. Livet var över och hela världen var emot honom... Han behövde moraliskt stöd när han skulle reboota datorn och ville att jag skulle komma över.
Eftersom jag är ett tekniskt geni traskade jag dit och vi inledde med att gå och äta middag. Hårt arbete kan inte utföras på fastande mage! Sedan körde "the hackers" igång. Vi följde manualen slaviskt och allt fungerade strålande fram till punkt 15. Där var vi tvungna att följa instruktionerna på datorn istället och installera på egen hand. Vi hade en lista med vad som skulle installeras och i vilken ordning så vi hade inte trott att det skulle bli några problem... Några fixade vi galant sedan kliade vi oss i huvudet och begrep ingenting! Alltså, hur svårt ska det vara?
Varför är det inte så att man kör in en CD och för att sedan trycka på EN knapp och vips är det klart? Eller, varför känner man inte någon datakunnig som kan hjälpa en ur sådana här knipor?
Sammanfattning av kvällen: vi gjorde som man skulle, testade, svor, gjorde om, testade, jublade, testade något annat, suckade, funderade, funderade, svor, funderade, skrattade, gäspade, jag gick hem efter fyra timmar, Micke fortsatte...
Bra service
Idag var det dags för Djurgårdslunch igen. Vi har haft ett ganska långt uppehåll men nu är vi "back on track" . Ett favoritställe är Blå Porten med sin härliga innergård... Så fort det blir vår kan man sitta där i solen och njuta av god mat.
Nu har vi varit där så många gånger att de vet vad vi ska äta. Han som tar upp beställningarna nickar bara och säger: Två? Vi nickar glatt och skäms inte alls. Det är ett tecken på god sevice - inte på att det är dags att byta ställe eller i alla fall maträtt... Nej, nej, nej.
Så, idag var det alltså tjejlunch med det obligatoriska: Vad har hänt på killfronten sedan sist? och andra uppdateringar i stil med: "Har lillan fått några tänder ännu?". Två av tjejerna hade med sig sina barn så samtalen handlade mest om dessa men tyvärr har jag väldigt lite, eller rättare sagt, inget att bidra med. Jag vet inget om små barn, jag har ingen erfarenhet av små barn, jag är inte alltför intresserad av små barn... Visst, de kan vara söta...på avstånd och om de sover.
Idag satt vi i skuggan där det fanns mycket plats eftersom gravida och de med barnvagn skulle få det så behagligt som möjligt. Så klart satt alla andra med barn där också och vid några tillfällen bestämde sig alla barn för att skrika samtidigt och vi barnlösa i sällskapet funderade var mute-knappen fanns.
Det var i vilket fall som helst en mycket trevlig lunch!
Nytt jobb?
Det handlar i stora drag om att skapa utbildningar för och inom företag, alltså det baseras på vad företaget behöver... Jag är inte säker på att jag är "färdig" på min nuvarande arbetsplats men att söka är ju inte detsamma som att tacka ja.
Ibland drömmer jag om att få jobba med vuxna och att inte behöva tampas med både barn och deras föräldrar... Och tänk att få gå på en fin toalett istället för de skabbiga dass vi har, där det är mer otippat att det finns tvål och toapapper än tvärtom. Visst trivs jag på mitt jobb men ska jag göra detta resten av livet? Och jag älskar mina kollegor... Hur skulle det bli på ett nytt jobb?
Jag är otroligt kluven! Nu är det inte sagt att jag får jobbet, eller att jag ens får komma på intervju. Men tanken på byte har väckts.
Vi satt och skrev mitt CV och ett personligt brev nu under eftermiddagen. Mitt CV är löjligt kort. Fast, jag är ju inte så gammal och jag började plugga på universitet direkt efter gymnasiet så det är egentligen självklart.
Det där med att skriva ett personligt brev kan man ju skratta åt. Man ska säga bra saker om sig själv utan att överdriva eller ljuga dessutom ska man låta spännande och duktig på alla sätt... Tur att jag hade Becky här. Hon kunde se vad jag är bra på från en utomståendes perspektiv. Men om det blir samma gamla jobb eller något nytt åter står att se.
Stekt!
Det är samma visa varje år... Så fort solen tittar fram kastar jag mig ut i Parken och sitter där timme ut och timme in. Jag kopplar av, läser, sover en stund, funderar över livet och njuter. När jag sedan plockar ihop alla saker och beger mig in känner jag först att näsan är lite svedd. Efter det börjar resten av den solexponerade kroppen ge sig till känna. Värst är det oftast mellan brösten. Den stackars huden är vanligtvis väl dold men nu har den varit utsatt till max. Väl inne är det dags för inspektion... Japp! Bränd igen! Jag lär mig aldrig.
I går, det vill säga första dagen i Parken, inledde jag dock med att smörja in mig med solskyddsfaktor 10. Duktig flicka! Det har aldrig hänt förr och om någon undrar hur jag då kunde ha en flaska, så är den en kvarleva från Malaga förra året. Men i morse tyckte jag att jag, trots timmar i solen, inte fått någon färg alls och så kan vi ju inte ha det! Därför gick jag ut utan solskydd idag.
På förmiddagen satt jag här utanför och senare träffade jag en kollega. Vi traskade ner till Rålis efter att ha köpt lite fika att ta med. Alla verkade ha fått samma idé så vi fortsatte till Smedsuddsbadet. Där var det också massor med folk men vi hittade en liten plätt att sitta på. Hennes son ville bada så vi gick ner till stranden och kände på vattnet. Iskallt! Men modiga som få doppade vi oss. Ahh, årets första dopp är avklarat! När jag lämnat dem blev det en stund i Parken igen...
Gissa vilken färg min hud är!?
Snart avgörs det
I Sverige är alla högst angelägna om att sommaren ska vara varm och solig, men i allt för många fall blir vi besvikna. Då vi lever i en del av världen där mörkret råder stor del av året behöver vi sommaren för att få lite solsken på våra likbleka ben. Det är nu vi har chansen att ladda batterierna och få se så där fräscht brunbränd ut.
Så hur blir då sommaren 2009? Enligt några som jobbat med prognoser i många år är det nu det avgörs. Om högtrycket håller i sig denna vecka så får vi en toppensommar! Det är visst inte vetenskapligt bevisat men statistiskt sett verkar det stämma. När jag tittat på veckans prognos på vädret så ser det lovande ut. Därför inhandlade jag lite så att livet i solen ska bli ytterligare lite bättre...
Köpt: en solstol, en kaffetermos och böcker
Men vem minns egentligen hur somrarna varit de senaste åren? Uppenbarligen inte jag i alla fall... Har det varit så illa? Man kan ju undra varför någon bor här alls.
-98 Dålig
-99 Varierande
-00 Dålig
-01 Variernade
-02 Fin
-03 Fin i juli
-04 Senare delen fin
-05 Fin från mitt i juli
-06 Supersommar
-07 Dålig
-08 Ganska dålig
-09 ????
(Källa: Aftonbladet dvs. garanterat korrekt information)
Hemlängtan resulterar i hemresa
Och efter lite påtryckningar från Micke och Ulrika bokade jag flyg alldeles nyss. Jag åker tisdag 30/6 tidigt som tusan (även detta var Mickes förtjänst) och stannar en hel vecka. Det ska bli skönt men det brukar också bli hektiskt. Man ska hinna med att träffa alla man inte sett på hundra år. Familjen är så klart prioriterad men det finns andra jag också ser fram emot att träffa.
Föräldrar
Avslappning
Mormor
Ingen stress
Lillasyster
Joyride (Carro: hehe)
Eftermiddagar i hammocken
Nygrillade hamburgare
Palt
Ingen tunnelbana
Tävla mot pappa (skytte, golf, pilkastning...)
Egen tid i bil
Åh, vad jag längtar
Vi har fastnat på bild i midsommartrafiken
Chauffören såg lite förvånad ut. Frågan var: hade det gått för fort? Japp! 90 på en 70-väg. Böter? Chaufför och bilägare är inte samma person... Trots detta fortsatte vi mot målet lika glada och sugna på vila, mat och midsommarfirande.
Vi har bott i ett nyrenoverat hus på en klippa vid havet. Vilken otrolig utsikt! Fredag åkte vi till en ö och åt sillunch, dansade runt midsommarstången och mådde allmänt gott. Vädret var på vår sida... Det spöregnade fram till 14 ungefär och sedan var det uppehåll till strax före 18. Precis den tid vi var på ängen och roade oss. Tack för det!
Jag är sjukligt rädd för fästingar och oroade mig över hur många hemskingar som skulle anfalla när jag var på ängen. Det kliade över hela kroppen och gör det fortfarande. Inga äckel-djur är upptäckta men man vet aldrig.
Lördag var alla hos "oss" i huset på klippan. Vi åt haj (mums), drack drinkar och spelade kort. Ett par har en liten flicka på två månader så alla slogs om att få hålla knytet. Jag var definitivt inte den som slogs mest men en liten stund fick jag med lillan.
Idag har solen strålat och vi har legat i solstolar på altanen mot havet och läst och bara slappat. När vi kom närmare hem drog molnen ihop sig och det har precis regnat... Men nu börjar det spricka upp så jag håller tummarna för att det blir en dag i Parken imorgon.
Slapparlivet har börjat
Morgonen började med frukost på café. Tyvärr fick vi sitta inne... Men vad gör väl det? Mina två vänkretsar blandades för första gången och det fungerade alldeles utmärkt. Mats och Micke fann varandra i "den underbara världen" av Sci-fi... Strax bär det av till Lindholmen där vi ska fira midsommar. Väskan är packad, bokhögen nedlagd i väskan och siktet är inställt på utelekar av alla de slag.
Jag drog "vattenpass-ordvitsen" idag och fick ett annat ganska roligt svar. Inte i klass med rakvatten men ändå... Rebecka kom med förslaget: bubbelvatten... Också ganska genomtänkt och roligt. Hon är inte dum den där! ;)
BTW: Igår vann jag en bowlingutmaning! Poängen kan jag inte skryta med men vann, det gjorde jag! Det är väl det som är det viktiga?
Ge mig ett S..., ge mig ett E..., ge mig... ...Vad blir det? SEMESTER!
Gissa vem som har semester
På något vis är det ändå rätt vemodigt att lämna jobbet och veta att man inte kommer att träffa dessa människor på väldigt, väldigt länge. Den här känslan existerar i ungefär två dagar: dagen innan semestern och dagen man får semester. Sedan infinner sig frihetskänslan. En hel sommar att göra vad jag vill!
Vad ska jag hitta på den allra första semesterdagen?
- Jag ska INTE ställa väckarklockan!
- Jag ska äta frukost i solen (om det är sol).
- Jag ska gå och köpa en bunt böcker som jag är sugen på att läsa.
- Jag ska fika med Jessi och Becky.
- Jag ska åka ut till Lindholmen och förbereda midsommarfirandet.
Det låter väl som en förträfflig start på semestern?
Som en strålande avslutning på året hade vi ett möte med ett par föräldrar. De överöste mig med beröm, tack och kramar. Härlig känsla att veta att man har gjort något för någon... Det hade till och med skrivit ett brev och köpt en present. Vilka fina föräldrar!
Jag skrev tidigare att bloggen kunde vara mitt sätt att lämna ett avtryck på världen... Men just idag insåg jag att det jobb jag har, gör att jag lämnar fler avtryck än jag faktiskt tror.
En kort (?) visit
Oavsett... Idag invigde jag Fred Perry. Åh, vilka fina vita, lysande vita skor. Jag var vansinnigt rädd att smutsa ner dem men jag tror faktiskt att jag klarade av att hålla dem rena. En bragd med tanke på att vi åkte iväg till Velamsund, gick i gräs, på grus och på lerig landsväg. Tyvärr fick jag några skavsår... Men det var det värt!
Micke messade under eftermiddagen och sa att han skulle laga koreansk mat till Anne, Ulrika och mig. Det har jag aldrig testat så nyfiket traskade jag över till honom efter jobbet. Han är en fantastisk kock och imponerade stort. Vi var tre hungriga gäster som åt hans hemmagjorda dumplings. Det bjöds också på någon form av kött, ris och något starkt som uttalas typ [kim shi]. Detta skulle blandas och läggas i ett salladsblad. Micke förklarade att jag skulle se det som en salladstaco... Då blev det genast glasklart! Mycket gott. Det kan han få laga fler gånger. :)
Nu är det bara EN väckarklocks-väckning kvar... Sedan SEMESTER!
Kunde du se nån fara långt, långt innan det jag kom
Jag måste erkänna att jag är helt Spotifierad... Helt underbart att kunna lyssna på (nästan) vilken musik som helst utan att vare sig vara olaglig eller tvingas köpa skivorna.
Det som spelas mest här är både typiskt mig och helt otippat om man skulle fråga mina närmaste.
- Sahara Hotnights: nya skiva är superbra.
- Schlager så klart! Det måste lyssnas på! Glatt, trall- och dansvänligt.
- Anna Ternheim: en av de absolut bästa konserter jag varit på. Tacksam!
- Thåström har flera väldigt sköna låtar. Allt är inte bra men det finns guldkorn...
- Det mest otippade är Dundertåget. Jag är inget inbitet fan men lyssnar gärna på två av deras låtar.
- Maia Hirasawa försöker slå sig in på min favoritlista, men vi får se om hon lyckas.
Ännu en måndag
På rasten två timmar senare fick jag det svarta guldet. Humöret på topp!
Sedan kom dramat på jobbet! Fantastiskt nog är jag inte inblandad. Eller jo, indirekt inblandad... Mina åsikter och uppfattningar om händelserna har blivit lyssnade på. Små händelser har blivit ofantligt uppblåsta och detta ledde till värsta soppan. Det positiva är väl att det visade sig vilka som är mänskliga och vilka som inte viker en tum. Jag kommer sakna de mänskliga av dem! Mycket, mycket tråkigt att de slutar.
Alla prognoser säger att solen kommer imorgon. Då är det äntligen dags att inviga Fred Perry-skorna. Hittills har de stått i hallen och väntat på premiären. Det har ju regnat så mycket att jag inte kunnat ta på mig dem, men nu... Nu är det dags.
Min kära mamma pratade om ett foto när hon var här för ett par veckor sedan. Det var ett foto av min syster, min vän Camilla och mig i New York. Vi var ute vid frihetsgudinnan och poserade framför the NY Skyline. Idag hittade jag bilden tagen 10/6 2002. Inte min bästa bild och dessutom fick fotografen med en enorm amerikansk turistrumpa. Vad mamma ska göra med bildskrället är oklart men det är väl bäst att jag skickar den till henne. Jag menar: Teneriffa...!
Om du behöver teknisk hjälp - I'm your girl!
De mörka molnen skingrades efter många vändor på hemsidor med försök att ladda hem inställningar där jag bara fick mothugg. Jag har äntligen lyckats! Ärligt talat kan jag inte säga vad som var det lyckosamma draget. Kanske mina ihärdiga sms? Men det är egentligen oviktigt för det viktiga är ju bara ATT jag lyckades. Vem behöver teknisk support? Hehe!
Förmodligen ska jag inte bli för kaxig för då kommer något annat att sluta fungera. TV:n är nära att ge upp eller rättare sagt, jag kanske ger upp den. Det är nämligen så att två mindre attraktiva streck har kommit fram på skärmen. Ett lila och ett grönt... Vad jag ska göra åt det vet jag inte! Är det så att jag måste använda mina surt förvärvade skattepengar på en ny TV? Iiiiich...
Nej, jag kan nog leva med strecken en tid framöver.
Sköna söndag
Amerikansk brunch... Vi satt i timmar på Arizona och åt typisk amerikansk mat. Fett, fett och mer fett.
Senare hamnade Ulrika, Micke och jag på bio. Vi bestämde oss för att se skräckisen "Drag me to hell". Enligt ryktet är den förbjuden i Vatikanstaten, men om det stämmer kan jag inte säga. Jag skulle inte säga att den var så läskig som vi trodde... Ibland hoppade jag högt, t.ex. när huvudpersonen drog undan gardinen och (tada) där stod den onda gumman. Jag är ganska "skvätträdd" så för mig fanns flertalet studsa-i-stolen-ögonblick.
Det fanns också en hel del inslag med slem, kräk och andra kroppsvätskor som sprutade ut eller rann in i munnen på någon... Äckelmagad som jag är tyckte jag nog att det var värst.
I övrigt har ett mörkt moln dragit in över min dag. Tyvärr kan problemet klassas som lyxproblem... Jag får inte min nya fina telefon att ta emot inställningarna för MMS. Jag blir tokig! Men det är inte det enda för när jag försöker logga in via operatörens hemsida får jag veta att jag inte har något abonnemang hos dem. Mycket märkligt!
Jag får försöka på nytt imorgon. Tur att det snart är semester!
Dagens väder:
Regn, regn och åter regn, +10 grader. Precis som det ska vara den 14 juni?
Humor på högsta nivå
Vad har man för vätska i ett vattenpass?
Jag funderade och funderade... Mätvatten, Vättern (fråga mig inte varför) men sedan tog det stopp.
Rätt svar var självklart: Rakvatten!
Så enkelt, så genialiskt! Måste läggas på minnet så att jag kan slänga fram den vid passande tillfälle.
Hur ska jag överleva allt regn?
Alla år jag har bott här har jag kunnat ligga i parken varje helg och fylla på energiförrådet. Jag trodde att det skulle bli så i år igen. Men där hade jag fel. Jag har inte varit i parken på hela våren... Eller jag har faktiskt suttit på en bänk en stund en dag. Nu är det snart semester och det fina vädret lyser med sin frånvaro. Jag börjar bli lite orolig över att vi inte ska få se någon sol alls i sommar. Hur hemsk kommer inte hösten att vara då?
Snart måste man kanske boka en utlandsresa. Vi har börjat prata om det och i så fall åker vi veckan efter midsommar...
Min Sci-fi-balans blev rubbad för ett ögonblick
Micke ville ut och röra på sig så vi gick in till stan och köpte kaffe. Sedan blinkade han rart och bad om att vi skulle gå till Sci-fi-bokhandeln. Han vet att det inte är min genre... Snäll som jag kan vara följde jag med dit... Vi spenderade en hel timme där inne. Medan han ivrigt letade efter rätt bok vandrade jag planlöst runt i butiken med våra kaffemuggar och andra shoppingpåsar. Jag läste på hundratals bokbaksidor man fann inte tjusningen. Efter vad som kändes som evigheter sa han att han inte hittade vad han sökte så vi gick där ifrån tomhänta.
När jag kom hem var jag tvungen att återställa sci-fi-balansen i kroppen. Därför slog på Anne på Grönkulla och tittade på hela första säsongen i ett svep. Nu känns det bättre! Det var här soffan och godiset kom in i bilden.
Ikväll har jag blivit lovad middag på Fix. En tacotallrik! Kan det bli bättre?
Tack för det vädergudarna
På något vis hörde gudarna min bön. Det började inte regna förrän vid lunch så vi kunde ha avslutningen utomhus utan minsta problem.
Sedan hade vi presentutdelning i arbetsrummet. Mina underbara kollegor visade sin uppskattning genom att ge mig ett väldigt fint halsband. En manlig kollega (60+) sa att han tyckte att det passade mig... Han hade ju aldrig läst något om färganalys men han tyckte att halsbandet tog fram min hud- och min ögonfärg. Rart!
Sedan väntade vi... Och vi väntade och väntade.... Och vi åt kakor och tårta och drack kaffe.... Tillsist samlades hela personalen i aulan för mer tårta och kaffe. Cheferna pratade och tackade av alla som ska sluta. Än en gång fick jag presenter. Inte för att jag ska sluta men för att vi i ledningsgruppen gjort ett bra jobb. Av cheferna fick jag rosévin och presentkort på Ticket. Hur bra som helst!
Middag hos M och R, som vanligt. Vi firade med Asti och god mat.
Skolavslutning = sol?
Det finns bara ett problem och det är vädret. Vi har som tradition att ha avslutningen på skolgården och hittills har det alltid varit strålande sol och stekhett. Men imorgon säger vädergudarna att det ska vara spöregn och åska. Trogen traditionen beslutades det "på högre ort" att vi ska vara ute oavsett väder.
Jag är inte överförtjust. Hur ska jag klä mig? Det kommer garanterat vara superkallt... Ska jag ta pappas regnställ eller räcker det med paraply?
När jag tittar ut genom förnstret ser jag molnen dra in... Om jag ber snällt kanske det är uppehåll mellan 9-10 imorgon... Pliiis!
Älskade, älskade mamma
Tidigt i morse fick jag ett sms där der stod att jag skulle läsa min mail, vilket jag gjorde. Där fanns en bokning av en resa till Teneriffa, och hennes fråga var om hon, lillasyster och jag skulle åka...
Jag jublade och tänkte att ett höstlov i solen kan inte bli mer perfekt. Helt fantastiskt att ha något att se fram emot när höstmörkret börjar bli jobbigt.
Sola och bada och piña colada...!
Kan man skälla på Posten?
När jag väl kommit fram så slängde jag förväntansfullt upp lappen på disken och kassörskan granskade den, mitt ID och sedan blippade hon på streck-koden. Jag såg en rynka formas mellan hennes ögonbryn och förstod att det inte bådade gott. "Nej du, den finns inte här. Posten har skrivit fel adress. Du måste gå till XXX"
Besvikelsen var total! Jag skulle aldrig ha tid att gå dit, hämta ut paketet, hinna till bussen och komma i tid till jobbet. Jag skulle vara tvungen vänta hela dagen innan jag kunde åka hem och eventuellt hinna fram innan stängningsdags. Hon såg mina ledsna ögon och försökte förklara att det inte var hennes fel och att jag skulle skälla på Posten. Att hon inte bar ansvaret var ganska uppenbart även för en besviken mobil-nörd... Men kan man skälla på Posten?
Hela dagen väntade jag och om jag åkte från jobbet senast 19.15 skulle jag hinna. Nu sitter jag här och tittar på min nya ögonsten. Åh, så fiin, men ack så invecklad...
Att ha tråkigt på jobbet
Just idag är en sådan dag där jag tycker att klockan släpar sig fram... Förmiddagen rasslade på men efter lunch blev det lugnare. Alla har gått hem för att fixa sig inför balen och jag lämnades ensam med mitt ostädade skrivbord. Nu är det skinande rent! Men vad ska jag då hitta på? Jag har druckit kaffe så att det sprutar ur öronen, jag har putsat och fejat, jag har burit böcker, jag har planerat inför nästa år... Funderar, funderar... Kanske ska jag njuta av att jag för en gångs skull kan göra ingenting?
Surt, så surt
I övrigt har dagen varit riktigt bra. Hade mina sista lektioner innan semestern så nu är det bara städdagar och avslutning kvar denna vecka. Sista passen sjöng vi singstar. Finns det något härligare än att krossa de små eleverna? Än så länge är jag obesegrad! Nästa vecka är vi bara vuxna så det känns inte som jobb utan mer som mys...
Sex morgnar med vaknande av väckarklockan - sedan semester! Så, kom igen nu solen...
Fina fina skor, fin fin mobil
Sedan så har jag börjat få ganska stora problem med mobilen. Volymen har fastnat på lägsta nivån, vilket gör att det är svårt att höra vad folk säger. Styrspaken håller också på att ge upp. Jag får försöka flera, flera gånger innan den lyder order. Alltså, jag har anledning att köpa ny. Jag hittade en fin fin mobil och kände det där välbekanta ha-begäret. Det var bara ett litet problem - den är rosa! Jag har aldrig haft en rosa telefon... Helst hade jag tagit den i silver men den fanns inte i lager. Men: jag är en flicka - rosa mobil passar bra!
Fortsättning på "Det andra könet"
Av någon anledning trodde jag att hela den historien var ett avslutat kapitel, men ack så fel jag hade. Att jag tackade nej tidigare i veckan verkade inte ha gått in... Han hörde av sig igen, föreslog att vi skulle ses och bad om ursäkt för att han var otrevlig sist. Jag höll fast vid vad jag tidigare sagt och då började han argumentera igen! Jag sa att vi skulle glömma alltihop och då kom: "Ok. Förlåt då."
Nu var jag övertygad om att det var det sista jag hörde av honom men jag misstog mig den har gången också. Igår var jag och Micke ute och shoppade. Jag slog på stort och handlade både nya skor och en ny mobil. Åhh så fina...
Anyway... Jag hann bara hem så plingade mobilen (den gamla). Det var han igen! Han berättade att han suttit bredvid Micke när jag provade skorna och än en gång bad han om ursäkt för att han varit otrevlig. Sedan kom ett nytt förslag om att ses. Jag svarade att jag inte sett honom antagligen för jag var uppslukad av mina skor. Men sedan var jag verkligen övertydlig och talade om för honom att vi inte passar ihop och så önskade jag honom en trevlig sommar, bara för att få slut på messandet.
Då kom otrevligheterna flygande som en enorm bisvärm och jag fick stå till svars för världens alla tjejer. Är det någon som tror att det kommer fler sms? Eller är det äntligen över?
Jag trivs i bloggandets värld
Nu några veckor och ett antal inlägg senare inser jag att jag trivs med bloggandet. Jag kan inte säga vad det är som gör att jag fortsätter... Det skulle kunna vara så att det är ett enkelt sätt att få ur sig det man känner och vädra sina tankar/åsikter. (Jag är inte världsbäst på att berätta för folk vad jag tänker och känner så att skriva känns skönt.) Eller så är lite kul att se att jag producerar något. Jag lämnar ett litet avtryck på världen.
Nu kan man ju inte jämföra bloggandet med att till exempel föda barn eller komma på något som hjälper mänskligheten. Och man hamnar inte i historieböckerna bara för att man skriver lite på en blogg men det är nog så nära jag kommer komma.
Ännu en härlig kväll på restaurang Mats
Lördag mjukstartade med sovmorgon... Senare ringde Micke och vi drack kaffe på favvofiket. Becky hämtade mig vid middagstid och vi åkte "hem" till dem. Mats var redan i full gång och maten var strax serverad. Restaurang Mats har bästa servicen i stan! Grillat, potatisgratäng och sås... Flera smarriga drinkar serverades på löpade band. Slurp!
Efter middagen roade Becky och jag oss med att lyssna på "gamla godingar". Godingarna var väl mer eller mindre kända... Vem minns inte Cotton Eye Joe med Rednex? Men många har kanske glömt Backstabber med Moe?
Vi hann också gå upp på vinden och titta på Beckys gamla uppsatser och annat från hennes skoltid. När hon gick i tvåan hade klassen skrivit ett häfte där de skrev vad de gjort... Becky och hennes bror hade lyssnat på "Degel och deglej". Fattar ni?
Det andra könet
Alldeles precis nyss tackade jag nej till vidare dejter med en kille jag träffat en enda gång för allt kändes bara sååå fel. Han kunde tyvärr inte riktigt ta ett avvisande utan började argumentera med mig. Hur tänkte han då? Trodde han att jag skulle ändra mig och brista ut i ett "Åh jaa, så klart att vi ska ses igen nu när du lägger fram det på det här sättet..."?
Vad som är märkligt är att jag trodde att känslan av katastrof var ömsesidig. Vi hade inget gemensamt, inget att prata om, vi var olika som natt och dag... Bara så fel! Jag börjar undra om vi ens var på samma dejt?
Personligen skulle jag inte vilja vara med någon som inte vill vara med mig. Jag skulle heller inte kunna träffa någon under en längre period som jag egentligen inte vill vara med... Det har jag försökt och det gick inte alls bra.
Finns det ingen handbok?
MRT
När jag berättade att jag skulle göra en magnetröntgen för en nära vän sa hon:
- Men du kan ju inte göra en sån!
* Ehh... Varför inte?
- Ja men, du har ju en tatuering. Du vet, jag har hört att det kan vara metall i färgen och då slits skinnet av kroppen.
* VA??!
- Ja, alltså, det är vad jag har fått höra... Men det kanske inte stämmer.
Efter den konversationen blev jag lite lite nervös. Jag hade pratat med folket på röntgen tidigare och de hade frågat om jag opererat hjärnan eller om jag hade några metallföremål i kroppen. Men ingen nämnde något om tatueringar.
På utsatt tid stod jag iförd sjukhusets urläckra långskjorta och väntade på att få röntgas. Jag vet att sköterskan såg min ankeltatuering och jag noterade att hon inte sa något om den... Någonstans förstod jag väl att den på ryggen inte var något att oroa sig för. Men när jag blev inskjutsad i röret och sköterskans röst dök upp i hörlurarna och hon sa att första bildserien skulle tas kände jag lätt panik. Skulle skinnet slitas av kroppen?
Allt gick som smort och skinnet sitter kvar. Härligt! Det där med att oroa sig är bara dumt!
Att tummen används så flitigt har jag inte tänkt på förut
De flesta av dem är vansinniga tävlingsmänniskor... Särskilt en kollega... Hon gör allt för att vinna och utmanar gärna allt och alla. Så, i tisdags hade vi "friskvård" på konferenstid. Vi skulle köra boxercise men det var få som dök upp och vi fyra bestämde att vi skulle köra beachvolley istället.
A-lag C mot a-lag D. Det var ganska jämnt men vi (d-laget) drog ifrån... Sista bollen och allt såg ljust ut - då small det till i höger tumme. Jag spelade klart bollen, vi vann och sen kände jag efter. Intensiv smärta! Inte ens lyckan av att ha slagit en världsmästare och skolans mest tävlingsinriktate minskade smärtan.
Inget brutet men garanterat en stukning. Jag kan fortfarande inte röra tummen och det är nu jag märker hur ofta jag använder den... Tummen behövs till allt. Knäppa knapparna i byxorna, skriva på tavlan, borsta tänderna, torka sig när man varit på toa... Listan kan göras lång.
Om jag någon gång skulle måsta välja att offra ett av alla fingrar skulle det definitivt inte bli tummen.
Våga!
Det finns människor som vet direkt när de hittat rätt. Jag är inte en av dem!
För mig handlar det mycket om trygghet för att sedan kanske veta vad man vill... Alla är inte som jag och det kan skapa problem. Jag är försiktig med att visa vad jag känner och jag blir skrämd av starka känslor. Detta gör det svårt att hitta kärleken.
När jag träffar någon som är aningen sval och inte visar fullt ut att han vill vara med mig blir jag osäker och drar mig tillbaka. Men när någon är precis tvärt om och verkligen visar att han vill blir jag skrämd och backar. Jag behöver bekräftelse - i lagom mängd. Men hur ska denna person veta vad lagom mängd är när jag inte vet det själv...
En vis kvinna frågade mig idag vad jag är så rädd för och jag kunde inte svara. Hon tyckte att jag skulle fundera över det! Så klart har hon rätt men när man har levt på ett visst sätt en längre tid ändrar man inte sitt beteende över en natt. Jag kan bara hoppas att jag inte gör som vanligt och stöter bort den person som nu visar mig alla sina känslor.
Life sucks and then you die?
Vishetens tand
När jag var liten hörde jag talas om att det fanns något som hette visdomständer. Glad som en lärka sprang jag in till pappa och frågade om min nya tand kunde vara en av dessa omtalade tänder. Som den pedagogiska person han är drog han en gåta och eftersom jag inte kunde svaret talade han om att min tand inte var visdomens tand.
I 20-årsåldern kom nya tänder och nu trodde jag återigen att det var visdomständerna som var på väg. Hos tandläkaren upplystes jag om att det var mina 12-årständer! (What??) Och på röntgenplåtarna fanns inte minsta skymt av någa visdomständer. Däremot såg de något som skulle kunna vara en men då det inte fanns några rötter kunde de inte vara säkra. Jag skulle alltså för bli o-vis.
Nu, äntligen, är en på gång och jag är på väg mot en visare framtid! Håll i er! Det kommer att spruta ut intelligenta idéer. ;)
Ny dag, bra dag
Gårdagen lägger vi till handlingarna och försöker att inte fundera på ledsamheterna...
Idag sken solen och arbetsdagen rann snabbt iväg. Jag rusade hem så fort jag kunde men att lämna jobbet innan 17.00 fick mig att känna mig som en skolkare. Det hindrade mig dock inte för jag hade uppdrag att utföra!
Först: Apoteket. Ett mindre smickrande inköp inför onsdagens besök på röntgen.
Sedan: Lämna igen en väska.
Efter det: Lite pigga-upp-mig-själv-shopping. Jag hittade två par shorts som fick följa med mig hem.
Sist: Mat. Morgondagens middag behövde förberedas. Aarrrghhh... Jag ska vara kock och det är ju som sagt inte min främsta kvalité men gästen är införstådd och förberedd. Det blir min paradrätt - tacos.
Dagen avslutades i soffan. En liten tupplur och sedan Robinson-finalen på tv4play. Av olika anledningar missade jag slutklämmen på en hel Robinson-säsong. Men tacka vet jag tv4.se! Där kan man se allt när man vill. Jag satte mig till rätta i soffan på min favvoplats (skarven mellan två dynor) och tittade med spänning när vinnaren korades. Trots att jag lever i en storstad, har tillgång till alla möjliga media och rörde mig utomhus under hela söndagen så visste jag inte vem som vunnit. Har vinnaren i Robinson tappat sin glans? Nu menar jag inte årets vinnare, utan är det så att vi inte bryr oss längre?
I'm moving on...
Idag har jag varit en mindre bra människa och det har lett till att en era av mitt liv över!
Det är med blandade känslor jag går vidare. En del av mig är ledsen och kommer sakna det som var. En annan del försöker blicka framåt...
Vad har framtiden att ge?
