vintertessan

Töntiga Trista Truliga Tessan visade sig idag.

Först så satt jag på jobbet och slet mig igenom veckans jobbigaste dag, vilket i sig inte är ett problem men jag har motivation som är lika med NOLL vilket i sin tur leder till att jag tycker att allt är tråkigt!

Sedan åkte jag in och fikade med Sus. Det var supertrevligt! Tycker om!

När jag satt på tuben så mötte jag kvinnan som är allt jag inte är! När Sus klev av kom en ståtlig kvinna skridande och satte sig mitt emot mig. Hon var lång, blond, välklippt, fina smycken, vacker pälskappa och hon talade i telefon. Jag förstod snabbt att det var dottern i andra änden. Hon berättade med behaglig stämma om livets upp- och nedgångar, om hur besvikelser blandas med glädje, om hur det är att växa upp och att leva. Jag önskade innerligt att jag fick sådant peptalk lite då och då... Under samtalet kom en man gående genom vagnen. Han hade ingen koll på vare sig han själv eller sin gitarr. Han var tre äpplen hög och såg ungefär ut som Humle och Dumle. Mannen slog sig ner bredvid kvinnan och började fingra på hennes pälsärm. Hon flyttade sig lite åt sidan och då vände han uppmärksamheten mot mig. Mannen sträckte fram sina händer och ville ta i mig. Jag, som skygga och trumpna person jag är, drog mig undan och stirrade stint ut genom rutan samtidigt som jag lyssnade på kvinnans samtal. Mannen gav upp efter en stund... Snart avslutade kvinnan samtalet, vände sig till mannen och sade: "Ursäkta mig, men jag talade i telefon."

Hon inledde ett långt och hjärtligt samtal med den lille mannen.

Hon pratade med honom som en jämlik och frågade honom om det ena och det andra; var han varit, om han spelade mycket gitarr, om han bodde i närheten. Hon svarde uppriktigt på hans frågor; om dottern var snäll, om hon kunde spela gitarr, vart hon skulle. Hon tog honom i hand och satt så rätt länge. Efter ett bra tag sade hon: "Nu tänker jag släppa din hand."

Jag fortsatte att stirra ut genom rutan men lyssnade på hennes lugna, fasinerande, fantastiska sätt att prata med mannen jag gjort mitt yttersta för att undvika!

Jag skämdes för mig själv och den usla, simpla, fördömande människa jag är!

Som om jag inte varit puckad nog... Efter min själsliga insikt om att jag är usel så kommer jag hem och jag kan knappt tala om hur arg jag blev när säkringen gick då jag tände lampan! Tv:n funkade inte, hårtorken funkade inte, lamporna funkade inte!!! Jag öppnade proppskåpet och fingrade på spakarna. Inget hände! Jag ringde pappas mobil men det var inget svar. Då testede jag att ringa på hemtelefonen. Mamma svarade och sa att pappa var och tränade. Vad!? Morrrrrr! Mamma försökte hjälpa till genom att komma med förslag som: gå till någon granne, ring vaktmästaren... Jag kände hur irriterad jag blev. Jag vill inte gå till grannen, jag tänker inte ringa någon vaktmästare - och förresten - det finns nog ingen vaktmästare här! Jag ringde Becky och gnällde. Hon langade över telefonen till Maffe som tröstade... Efter lite pill, slit och hårda tag lyckades jag få till säkrings"#¤%&/"#¤"!

Sedan har jag hittat ett födelsemärke som vuxit. Gaaah! Farligt, inte farligt?

Dagens positiva: Pite ska på arbetsintervju i Stockholm om drygt en vecka!