vintertessan

Ett par dagar varje månad förvandlas jag till en mycket sämre kopia av mig själv. Mitt vanligtvis glada, positiva och snälla jag blir istället gråtmild, blasé, hård och irriterad.

Oftast förstår jag det inte först utan förundras över hur snabbt jag hugger, hur snabbt jag avfärdar någon eller hur synd jag tycker om mig själv. Igår skrev jag om Bon Jovi och hur jag skulle kunna gråta... Där var det - utan att jag förstod!

När jag var yngre var detta inget jag reflekterade över - antingen fanns det inte i mig eller så fattade jag bara inte... Det finns i alla fall en term för detta och för er som inte gissat redan: PMS!

Jag skulle lätt kunna lista en radda saker som upprör mig nu men om någon frågat mig för tre dagar sedan skulle det inte haft samma effekt...

Jag vet att det är töntigt att bli arg över följande:
- jag var okoncentrerad när jag skulle mäta upp kaffe och var tvungen att börja om för jag tappade räkningen. Jag hade kunnat kasta burken i väggen.
- R reser bort. Visst, det är inte toppenläge men nu hann vi inte ses heller och det stör mig! Jag lägger ner! (typiskt PMS-mode)
- jag har inget att göra imorgon men har ingen lust att hitta på något heller...

       

Gnäll, gnäll, gnäll...

Redan imorgon kommer allt vara bättre och solen kommer skina! Det är bara bita ihop och hålla ut!