Söndagsfilosofiskt
Vad gör man bättre en söndag än shoppar alldeles på egen hand för att samtidigt fundera över livet?
Jag drog mig ur sängen och slöade ett par timmar; surfade, pratade i telefon, plockade till i garderoben, glodde surt på rättningshögen, svor över finnen som bestämt sig för att slå sig ner mitt i pannan som ett ilsket rött horn, åt frukost och beslutade mig för att inte tvätta håret utan dra på en mössa...
Så smånigom hamnade jag i stan med utan någon direkt plan men kände att jag var tvungen att shoppa något. Det var längesedan jag kom hem med lycka i en påse. =) Någonstans efter vägen började tankarna snurra kring livet som varit. Vad har jag gjort? Vad har jag inte gjort? Vad vill jag göra? Vad skulle jag ändra på om jag kunde? Ångrar jag något?
Väldigt filosofiskt, men kanske ändå lite bra att fundera över!? Jag fastnade på det här med att ångra sig. Naturligtvis är jag nöjd med livet men som för de allra flesta (antar jag) finns det saker man ångrar.
- Jag ångrar alla gånger jag gjort någon ledsen!
- Jag ångrar att jag inte pluggade mer spanska på gymnasiet. Visst, jag klarar mig i vardagssituationer och engelska fungerar ju alldeles utmärkt på de flesta ställen men för min egen del skulle jag nu önska att jag pluggat och lärt mig mer.
- Jag ångrar att jag inte köpte lägenhet direkt när Linnéa flyttade. Då hade jag kanske inte varit skuldsatt upp över öronen.
- Jag ångrar på ett sätt att jag åkte hem från USA. Det är egentligen inget jag erkänner för mig själv men ibland undrar jag hur allt sett ut om jag stannat längre. Just då var det rätt beslut så jag kan inte ångra det egentligen... Där är jag kluven.
- Jag ångrar att jag inte alltid sagt vad jag känt! Detta är ju i och för sig något jag kan ändra på för framtiden men jag har så svårt för det.
- Jag ångrar att jag låtit vissa vänskaper glida iväg.
- Jag ångrar att jag ljugit.
Jahapp, så ser det ut. Nästa gång den filosofiska andan faller på ska jag fokusera på vad jag är glad att jag har gjort och vad jag är stolt över.
Just ja. För er som minns min dejt med krokodilkillen... Han som var lite galen och tog ut all sin ilska på mig trots att vi bara setts en gång och verkligen konstaterat att vi inte har något gemensamt överhuvudtaget... (Eller det kanske bara var jag som konstaterade det) Jag sprang i alla fall på honom på stan idag. Jag gick i ångertankar, slötittade på skor och sörplade lite kaffe när jag kände att någon stirrade. Då jag tittade upp stod han utanför svängdörrarna och tittade in. Jag var precis på väg ut när jag fattade att det var han.
Jag gjorde allt för att mitt ansikte inte skulle röja att jag känt igen honom. Stone face! Han började gå precis när jag kom ut genom dörrarna och jag tvingade mig att gå sakta och naturligt men röra mig in mot folkmassan så att jag lite snyggt kunde försvinna i vimlet. Jag har ingen aning om han skulle ha sagt något eller om han bara skulle ha gått iväg men jag vägrade ta den risken. Crazy people!
Dagens positiva: Två par byxtights, en tunika, en t-shirtklänning, en dyyyyr deodorant, en bunt hårspännen med lite glitter och stenar och blommor. Mycket lycka!
