En snyftare
Under eftermiddagen satt jag i soffan och tittade på kvalitetsTV. Biggest loser visades och jag kände min lite gråtmild... Hm! Strax var det dags för reklam och då visades UNICEF:s reklam om barnen med de smala armarna. Tårarna trillade i strida strömmar. Hm!
Kan det bero på att jag ska åka från Pite? Är det PMS som visar sitt fula tryne? Eller är det sviterna av alla känslor som har rörts upp och virvlar omkring i kroppen sedan två veckor tillbaka?
Dagens positiva: Middag på Golden Dragon med mamma, pappa och mormor. Bara lillasyster saknades!
Gårdagens överraskning: Vi satt och fikade på Ekbergs när jag kände en knack på axeln. Det var Camilla! Henne har jag inte sett på evigheter eftersom hon bor utanför Lule och när jag är hem blir det tyvärr inte prio ett att åka dit. Men där stod hon i alla fall. Och det var verkligen kul att se henne. Jag kände faktiskt ett litet stygn av dåligt samvete... Jag skulle faktiskt kunna höra av mig till henne oftare! Jag ska!
Snart ska jag åka mot Älvsbyn och nattåget som tar mig hem till Stockholm. Är jag egentligen redo att åka härifrån? I detta ögonblick är jag osäker. Det var många år sedan jag kände att jag skulle vilja stanna längre trots att jag nu har varit här i två veckor! Bit ihop! Det blir bra när jag väl kommer hem!
