Tanken var den

...att jag skulle gå iväg och springa på löpbandet efter jobbet. Orkar jag det? Vill jag verkligen? På fråga A svarar jag: njaooejakanske. På fråga B svarar jag: låt mig fundera.

Men om jag nu ska springa det där fördömda Lidingöloppet är det nog bäst att börja träna för vi minns väl alla hur vansinnigt otränad jag var inför Maran (maj 2008) och hur jag då mådde efter loppet. Det tog mig alltså närmare två år att känna att löpning kan vara en hyfsat god idé.

För att inte bli löpningsutbränd igen får jag nog masa mig iväg till gymmet och riva av ett gäng kilometer! Lee, Theres! Det är kul att springa!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0