vintertessan

Sitter och tittar ut över havet av 15-åringar som sliter sitt hår med årets Nationella Prov i svenska. Just nu är det läsförståelse som gäller och de är nervösa och tittar sig oroligt omkring. Tänk så lite de vet om livet egentligen. Om några år har de glömt den här dagen och hur jobbigt de tyckte att det var... Men just idag är provet livsavgörande.

En bänk är tom och lite så och då tittar någon upp och fastnar på den tomma platsen, rynkar på ögonbrynen, rycker lite lätt på axlarna och fortsätter sedan med sitt prov. Jag undrar vad som rör sig i deras huvud just i det läget. Var är X? Hur ska det gå för X nu? Kommer X att klara sig i livet?

Visst, det låter som enorma frågor för en 15-åring men alla vill de in på bästa tänkbara gymnasium och för att nå sitt mål är strålande betyg enda vägen att gå. Det kommer att gå bra för var och en av dem men just nu är det många som tvivlar på sig själva och sin förmåga.

Eftersom man talar med bönder på bönders vis har jag sagt att de ska chilla, allt ordnar sig. Men jag är inte i deras situation. Jag har gått igeonm allt det där. Jag har min utbildning. Jag har mitt jobb. Jag har mitt vuxna liv.

Ett av mina viktigaste uppdrag är att lotsa dem igenom svåra tider och hjälpa dem bli sociala, ansvarstagande, trygga personer som kan klara livet efter skolans skyddade verkstad. Vilket ansvar!

Med detta i åtanke tittar jag ut över elevhavet och konstaterar att jag inte behöver oroa mig för mina små liv!

Dock är det lite märkligt att X inte kommit och inte hört av sig till någon enda kamrat. X är en samvetsgrann elev med hög närvaro, enorm vilja och drivkraft...

My Darling, Katla, kom just in med en kopp kaffe till mig. Hon kände nog på sig att det behövdes... Love her! Ungarna viskade fjäsk men kom sedan fram till att det var så de skulle gå till väga i fortsättningen. En kaffedrickande Theres är en glad Theres. En glad Theres är en snäll Theres! Så enkelt är det!