vintertessan

Min kära vän Katarina messade tidigt och föreslog frukost vid St Eriksplan. Härligt! Tyvärr regnar det så att sitta ute och njuta blev mer att sitta ute och småhuttra. Kaffet tog vi däremot inne. Innan kaffet var uppdrucket ringde Anna och föreslog fika i eftermiddag. Det ska bli fantastiskt roligt att träffa henne! Vi ses inte så ofta sedan hon flyttade iväg söderut.

Efter frukosten vandrade jag runt i lite affärer. Det var då hon dök upp - försäljaren... Jag hade tagit sikte på MQ och H&M men hon ställde sig i min väg. Hon började fråga om hon fick titta på en av mina naglar. Iiich... De är inte särskilt välvårdade så jag sträckte fram det finger som jag på en millisekund beslöt hade minst ful nagel.

Hon greppade fingret och började putsa. Ena sidan av den lilla puts-saken putsade, nästa sida polerade, den tredje gjorde nageln glänsande, bla bla bla...blodcirkulation...bla bla bla. "Är du redo att se din nagel?" frågade hon hurtigt. Vad skulle jag säga? Hon släppte fingeret  och så den nageln glänste! Lite imponerad blev jag även om jag vägrade visa det. Sedan kom nagelbandskrämen fram och slutligen handkrämen med dödahavslera. "Jämför nu dina händer" kommenderade försäljaren. Och när jag höll omhändertagen hand bredvid oomändertagen hand... Frisk och levande hand bredvid grå, skrynklig, död hand...

Försäljaren pressade priset med 200 kronor men jag var svår och sa att jag ville fundera. Hon grymtade lite och undrade om det var priset eller produkten som fick mig att tveka. Jag sa som det var (omän lite skamset): jag lägger inte den tiden på mina händer (uppenbarligen - tänk: död hand). Så jag lämnade henne och fortsatte mot shoppingen.

Jag tittade och kände på min glänsande nagel. Hela handen doftade underbart. Allt detta gjorde att min shopping blev störd... Jag kunde bara tänka på handvård. Jag testade snabbt utvalda plagg i provhytten men lämnade allt på häng-provade-plagg-här-stället. Sedan gick jag med bestämda steg tillbaka till försäljaren och sa att jag funderat och gärna ville ha ett set. Hon log och lade produkterna i en påse. Jag kände lycka! Hon hade utfört sitt uppdrag - lura på mig produkter jag antagligen inte alls behöver.

                                           

För ett par kvällar sedan såg jag filmen "En shopoholics bekännelser". Inte för att jag känner igen mig direkt men det där ha-begäret som ibland infinner sig kan vara svårt att övervinna.

När jag ändå var i skönhetstagen passade jag på att gå och klippa mig. Salongen jag brukar gå till är ett drop-inställe som ligger mellan tunnelbanan och lägenheten. De är snabba, effektiva och billiga. Idag hann jag bara sätta mig i stolen så sa frisörskan: "Du vill behålla längden, klippa upp och inte ta så mycket på luggen?" Jaaa, precis så som jag vill ha det. Jag var klippt och klar på 25 minuter. Stället har aldrig gett mig något att klaga på men min vän Mats, däremot, han kom undan med blotta förskräckelsen. Han kommer aldrig att gå dit mer men jag fortsätter vara trogen kund.