Vad i hela...?
Det absolut märkligaste hände mig!
Mitt ex, eller the love of my life (än så länge), messade mig idag. Vi har inte pratat på över två år så man kan säga att det var lite av en chock. Vad han sedan sa mildrade inte chocken precis. Han ringde även upp mig nu ikväll... Alla minnen sköljde över mig som en gigantisk våg. Detta är killen jag fortfarande tänker på rätt ofta, killen jag har en flerårig historia med, en historia som kanske inte alltid varit helt enkel. Men vi har alltid haft lätt att prata med varandra och det var därför han kontaktade mig idag. Mig av alla människor på jorden...
Jag var vansinnigt orolig för att de år som jag har spenderat med att glömma och gå vidare skulle raderas i ett enda trollslag. Riktigt så blev det inte. Vi pratade en stund och jag känner med honom men inte för honom. Eller, det var väl en sanning med modifikation. Jag kommer alltid att känna något för honom men jag har lärt mig att kontrollera det.
Ärligt talat vet jag inte om jag är glad eller ledsen över att han hörde av sig. Glad för att jag tycker om honom på flera sätt; som en vän, som min stora kärlek, ledsen för hans skull eftersom han har det svårt och för min skull eftersom jag blir påmind om vad vi inte längre har.
På något sätt har jag förstått att något galet skulle hända. Jag har mått strålande och det där med att vara singel har den senaste tiden inte känts särskilt tungt utan jag har faktiskt trivts riktigt bra. Statistiskt sett får jag inte flyta lugnt länge utan det händer alltid något, så det var väl dags nu. Att det var detta som skulle ske trodde jag däremot inte - det trodde nog ingen!
Dagens positiva: Ungarna har fått jullov - inga snorisar på flera veckor!
