vintertessan

Jag har gjort det igen! Hur kan jag vara så dum? En sådan som jag borde inte få lämnas ensam!

Han, den där som sedan så länge funnits i mina tankar och i mitt liv, hörde av sig idag igen. Han frågade när jag kommer hem och jag (den vekaste av de veka) berättade att jag åker på måndag. Han frågade om jag hade tid för en kaffe någon dag... Alla vet ju vad jag tycker om kaffe och att då sedan dricka det med honom... Ja, jag kunde inte motstå att säga att vi kunde ses. Det var ju precis det här jag var rädd för!

Jag sa åt honom att han skulle höra av sig så vi kunde bestämma något. Neeeej!

Från och med nu kommer jag att bara gå och vänta på att han ska höra av sig! Och eftersom vi har den bakgrund vi har så vet jag precis hur det kommer sluta: Jag väntar och väntar, han hör av sig samma dag jag ska åka hem och säger då "hoppsan jag hann inte höra av mig, men jag kanske kan ringa dig om jag åker till Stockholm någon gång". Det har hänt såå många gånger att jag tar det som en självklarhet!

Trots detta sa jag att det var ok. Vad är det som gör att han har sådan makt över mig? Och varför låter jag honom gång på gång veta att han kan fortsätta som han alltid gjort?

Visst, anledningen till vår nuvarande kontakt är inte att vi ska träffas för att dejta, nej det handlar om honom och det faktum att han behöver stöd. Ni hör ju hur det låter! Han, han, han, han, han, han, han... F**k!

Nej, Tessan! Ryck upp dig! Skärp till dig! Visa dig från din hårda sida! Ryt ifrån! Ta ingen skit! Nöj dig inte! It's now or never!